onsdag 25 november 2009

j*vla kärring.

Så arg som jag vart idag har jag aldrig varit sedan jag blev mamma och förmodligen inte före det heller. Idag vid 12.15 hade vi tid för 6-veckorskontroll på helsestation. Björn och jag hade slagit vad om hur mycket lilleman hade lagt på sig och stämnigen var allmänt bra. Men det skulle det snart bli ändring på tack vare den hemska tanten på helsestation. När vi kom in så var det först vägning och mätning. Stolt kan vi rapportera att Alve nu väger stadiga 5489 g och är 57 cm lång. Den hemska tanten som jobbar där och hjälpte oss menade att Alve hade mycket luft i magen när han var naken. -Ja sa jag, han är lite svårrapad och spyr mycket. Hemska tanten sa att jag skulle säga detta till läkaren, vilket jag gjorde. Läkaren menade att han hade så fin viktökning och att allt såg bra ut och att det skulle växa bort. Inget att oroa sig för och inte speciellt mycket luft i magen heller tyckte han. När jag ska klä på Alve igen börjar han gråta, mest antagligen för att det var lite kallt, det var igentligen sovtimme och han hade blivit väckt och för han ville ha sin napp. Helt plötsligt tar hon bara Alve ifrån mig och ska börja visa hur man rapar honom. Jag vågar inte riktigt säga ifrån och hon bara går där och "visar" hur man gjör medans Alvenkalven är helt otröstlig.. Jag prövar att säga att vi har haft en liten stund när han var mycket ledsen men det var för två veckor sedan och efter zonterapi och minifomdroppar är det mycket bättre. -Detta är typiskt kolikbarn säger hon till alla de som sitter och väntar på att bli vaccinerade för svininfluensan, medans hon försöker trösta mitt barn. Sedan ska jag amma tycker hon och sitta så som hon visar och som jag absolut inte vill. Hela tiden berättar hon högt och tydligt att detta är "typiskt kolikbarn". Efter mycket om och men får jag ur mig att man måste truga honom med nappen och sätter på vattenkranen och vyssjar honom som jag brukar. Lilleman somnar på en gång. Då säger hon att det "bara" berodde på min doft.
Jag har varit helt utom mig hela eftermiddage tills jag kilade upp till grannen för att lufta mina känslor och för att få ösa ur mig lite. Joanna berättade då att jag inte är den första som råkat ut för henne. Nu känns det mycket bättre och Björn och jag kommit fram till att vi ska berätta det för den helsesystern vi brukar ha. Inte för att det hjälper oss så mycket kanske men så att ingen annan behöver uppleva en och en halv timmes förnedring inför vad som kändes som halva Trysil.

Well well livet är väll så ibland, nästa gång ska jag stå på mig och lita lite mer på mina egna instinkter och egenskaper som Alves mamma.

1 kommentar:

  1. Jag blir så förbannad när jag läser om den hemska tanten!! Jag förstår hur utsatt och hemskt det måste ha kännts. Morr. Hoppas resten av dagen blir bra!

    kram

    SvaraRadera