Faders förlossning

Vi åkte in tidigt en Fredag morgon kl 03.00 för att Moa hade börjat få sina värkar. Det första jag tänker när vi åker på bron över Trysil elva är när skal jag få mat nästa gång. På vägen till elverum så var det glas halt. Det hade regnat på kvällen och sedan frysit lagom då vi åkte in. Resan gick bra och väl framme gjordes CTG testet och väntan på öppning. Efter lång väntan så fick vi äntligen mat. Bröd med olika pålägg i deras kantina. Sedan bestämde dom för att låta oss åka hem och vänta istället. Vi kom hem på förmiddagen/middag och tog det lungt hemma. Käkade lite bröd med pålägg igen. Moa fick ondare och ondare och vi bestämde oss för att dra til Vegard och Maria för lite mys och så att Moa kunde tänka på annat. Där fick vi peppes pizza och desert och gissa om jag var nöjd. Sen var det dags att åka hem och försöka sova lite. Vi låg och vred och vände på oss och Moa slumrade till ibland men vaknade när värkarna kom vilket var hela tiden. Vi fick sove en dryg timme var och sedan var det dags. Vi satte oss i den kalla frysna bilen och sladdade iväg på halkan. Nu undrade jag verkligen när jag skulle få äta nästa gång. Nu skulle vi ju in och föda!

Väl framme så kördes samma tester och mycket lång väntan på att det skulle öppna sig. Tröttare och tröttare satt jag och höll Moa i handen på olika sätt och andades tillsammans med henne. In genom näsan ut genom munnen. Timmarna gick och öppningen var seg. Jag försökte hjälpa Moa på alla sätt i hopp om att hon inte skulle fräsa åt mig! Man vill inte klanta till det med en dålig kommentar eller handen på fel ställe, men Moa uppsakattade allt jag gjorde och det kändes skönt. Världens tålmodiagste tjej är hon.

Till slut tog tålamodet slut och det gjorde så ont. Jag satt och masserade korsryggen bäst jag kunde och nickade till då och då på Moa's höft. En gång höll jag på att somna på riktig och upptäckte att jag höll på att ramla av sägen och in på Jordmor som gjorde i ordning epiduralen bakom mig. Moa låg och kved "snälla doktorn kom nu"
Gubbjävel, nu kommer du annars spyr jag av trötthet. Jag pallar inte en sekund till. Jag måste få sova. Hur skal jag annars klara hela grejen. Det är ju massor av centimetrar kvar. Jag kan ju inte stötta och hjälpa Moa om jag ligger i en säng bredvid med redbull som dropp. Så fort epidrual mannen kom in så kvickade jag till. Nu blir det grejer... Smärtstillande.
Klappat och klart så satt det en slang i ryggen till Moa och hon kunde slappna av. Hon sommnade i sängen ganska kvikt. Jag somnade som en stock i den härliga skinn fotöljen bredvid.

Efter en timme så var det slut på den sömnen men det hjälpte otroligt mycket. Gick och fixade bröd och pålägg. Nu började jag bli äckligt trött på deras kneipp bröd och deras påläggs utbud. Min mage var raserad efter allt bröd och lite sömn. Äntligen kände jag att jag var tvungen att gå på toa. Mmmm gud vad skönt... Nu skal jag sitta här en stund och tänka.

"BJÖRN vattnet gick"

Helvette, jag är ju inte ens klar. Ui ui ui ui.. brinner det? vad är det för oljud. Har dom ändrat om det vanliga larmet man trycker på till nåt speciellt när vattnet går eller? Paniken kommer över mig. Knip nu björn, avsluta på ett värdigt sätt. Det finns inget värdigt med att avsluta en toa session. Nu skal det födas. Ut kommer jag till Moa och en jordmor som hade svarat på flyglarmet.

Nu öppnades det rejält och helt plötlisgt så fick hon lov att börja krysta. Jahapp då startar det vi har väntat på. Moa testar olika positioner och jag var med men min stadiga hand som ibland blev blå. Hon tog i så hon blev blå i ansiktet. Jag var där med våt handuk i pannan, min hand och lite dricka. "host host, ursäkta jag vill inte att ni skal bli sjuka"
Här ligger du och har ont så inni hellskotta och du ursäktar dig själv för lite hosta. Du är för söt tänkte jag. Själva utdrivnings fasen gick ganska fort kändes det som. Jag stod vid Moa's sida hela tiden och det var nära nu. Helt plötsligt kollade jag där alla jordmödrar höll på och jag såg ett huvud! Hjälp såg jag rätt? Jag vände blicken mot Moa och sedan kikade jag tillbaka igen (jag var ju så nyfiken) och såg ett stort huvud och ett öra som vände uppåt. Oj oj oj oj oj nu kommer den. Moa krystade igen och jag höll ett stenhårt grepp bakom hennes nacke och tryckte henne framåt och helt plötlisgt så la personalen upp en lite krabat på min kära's mage. Dom la en handuk över och torkade lite och den var knäpptyst. Tänkte inte så mycket över det för jag var upptagen att gråta ihop med Moa. Allt var upp och ner. Där kom bebisens gråt. Jag höll mig för ansiktet och grät då jag fick en klapp på axeln av en jordmor som sa "gratulerer far"
Tack sa jag stolt. Stolt far. Stolt pojkvän. Jag var så otroligt glad och stolt över min Moa. Känslorna sprudlade.

"Oj då. Der røk navelsnoren. Tilkall en lege"
Min hals blev torr igen. Gråten var på gång. Nu var jag orolig för Moa. Det kändes inte bra alls. Gjorde hon bort sig jordmoren? Du kunde väl vara lite mer försiktig. Jag väntade hela tiden på en ursäkt men jag antar att sånt händer ofta men då var det jobbigt. Jag valde att stanna vid Moa's sida medans dom försökte få ut moderkakan. Moa var helt slut och hade inga värkar att få ut den med. Jag kikade på förväntansfullt medans dom höll på med tänger och mojänger för att få ut den samtidigt som jag slängde ett öga på våran nyfödda son som var i goda händer.
Till slut så blev det opreation och jag stannde med bebisen. Det kändes oerhört jobbigt att Moa rullades ut alldeles blodig ut från fødestuen. Helt plötsligt så var jag själv kvar med en jordmor som hjälpte mig att packa in bebisen i ett lite varmt paket av filtar sen låg han där i sin plexi vagn och det var tomt på folk. En annan i personalet städade upp efter allt söl och blod medans jag satt i min "härliga" skinn fotölj och spanade in en slags bebis!! Jaha, vad gör man nu då?Trösta lite kanske, suga lite på mitt finger, gunga lite. Jag var väldigt snart helt själv då tanten var färdigstädad och där satt jag. Det var då jag slängde iväg en massa SMS. Vad skulle jag annars göra. Det var väl inte min bebis? Eller? Jag vaktade den ju bara. Jag kunde inte fatta vad som hade hänt. Ganska snart gick det upp för mig att han var min.

Det var en allt för lång tid att vänta på att Moa skulle komma tillbaka. Gick det bra med henne? Kommer hon att bli bra? Nervositeten var hög på skalan. Fyra timmar senare så sa personalen att hon var på ett rum längre bort i korridoren. Jag skyndade mig upp från skinnfötöljen )t-shirten stannde kvar" och rullade iväg bebisen och jag blev visad in till ett rum där min älskling låg. Det var ett känsloladdat ögonblick vill jag lova. Jag var så glad att hon var tillbaka och jag ville visa upp bebisen för henne. Moa hade knappt sett honom.
Moa fick bebisen vid sitt bröst och kunde äntligen få amma honom. Det kändes så otroligt skönt och vi bestämde namnet där och då. Alve. Det skal han heta!
Eftersom Moa inte hade ätit sedan innan hon fick epiduralen kl 07.00 så var hon och jag väldigt hungriga kl nio på kvällen. Jag gick och hämtade bröd med pålägg!!!!!! Gud så gott.
Vi somnade som stockar alla tre och resten är historia.

Alve ligger bredvid mig nu och sover och skal få krypa ner i sin säng snart. Han är underbar!

// Björn